Skriver av mig, BIG TIME. filosof.

Jag kan hata mig själv, för att jag tänker så mycket. Jag tänker för mycket för mitt egna bästa ibland, jag tappar aptiten, livsglädje och allt det där kryddiga bra man kan ha. Tänker på de förgångna, framtiden och nuet. Vad gick fel? Varför valde jag den vägen och inte den andra?
Varför i hela friden gick jag ifrån att va en bra tjej som skötte studierna till att skita i allt?
Hur kunde jag välja att såra min familj? Hur kunde jag följa den väg som jag alltid blivit tillsagd att aldrig följa?
Varför hände allt detta mig, varför hände allt på samma gång, varför? Varför hände det vid fel period i livet som gjorde att jag valde fel väg? Ödets ironi, och jag gillar det inte. Jag har sårat för många genom den ''genväg'' till toppen som gjorde att jag föll för ett stup ner mot botten.. Hur kunde jag? Det är bara så inte jag.

Jag älskar hur mitt liv ser ut nu, med min son, familj och en helvetes goa vänner.
Men mitt förflutna äter upp mig, men jag har lärt mig att det är bättre att va tyst.
Jag vill inte att min huvudvärk ska bli någon annans, men det är jag.
Jag hjälper hellre andra än att hjälpa mig själv, och det ÄR så jag VILL att det ska förbli också.
Det är bara min tur att vara lite less på liv, jag vet vad som väntar dessa månader framöver, jag vet att jag krigar mot mitt gamla jag i mitt ''förra'' liv och jag vet att jag kommer få kriga emot de som händer just nu, framöver i livet också. Jag hoppas bara att jag vunnit den första striden först, innan den andra kommer..

Mitt nyårslöfte var att förbi stark och kämpa på för min son, så det här ska definitivt inte ta knäcken på mig. Jag har lovat mig själv det. Jag vill bara leva ett bekymmersfritt liv, men hur ska de gå med "Erlandsson Cisterna" syndromet? Det är precis som om allt händer vår familj och släkt jämt.. Trött på att de alltid ska va nått och att man ständigt oroar sig över något eller någon. Varför kan de inte bara va fredsfyllt någon gång?
Dock antar jag att alla familjer har de ungefär likadant, och att det finns nån i familjen som känner precis som jag. Och det gör inte mitt tänkande bättre, skulle aldrig önska någon ha det så här! Må så här.

Jag är en trasdocka, med mycket som fyller ryggsäcken, men jag står på mina egna ben. Jag kommer att klara mig, jag kommer att va fläckfri, nån gång framöver.
Och för er som undrar varför jag är så dum som håller tyst, de finns två personer i min värld som vet saker, men de vet långt ifrån allt. Josefina & Johanna, de bästa.
Min mor fick ganska nyligen reda på en ganska stor grej, och jag såg att det knäckte henne. Varför skulle jag då vilka knäcka henne mer? Sen fick hon reda på någon bedrövande, och mitt "förra jag" & mitt "förra liv" krossade henne och hennes hjärta, jag sjönk nog väldigt lågt i hennes ögon. Så nej, jag väljer att va tyst för att slippa såra de jag älskar ännu mer, speciellt min mamma, pappa och äldsta lillebror.
Och det krossar mig att se dem krossade.

Men jag har tagit lärdom..

Kärlek till er alla.